Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

gå in till mannen och säga: Jag tog mig en promenad och gick vilse i skogen, det är därför jag kommer så sent. Han skulle ha trott henne. Men ser ni, mina ungar, det finns verkligen människor, som aldrig ljuga,. Jag högaktar dem och avundas dem, ty själv skarvar jag gärna en smula. Det hör samman med mitt dramatiska och katastrofala temperament. Den här lilla varelsen hade aldrig sagt sin man ett osant ord och det var hennes stolthet i livet. Skulle hon avstå ifrån den? Börja ljuga och fortsätta att ljuga. Ty den som börjar, fortsätter. Eller skulle hon gå in och säga: så och så förhåller det sig — jag älskar en annan, men min plikt likmätigt stannar jag hos dig? Det hade varit att göra mannen djupt olycklig och hon ville inte göra honom olycklig. De båda vägarna hade hon emellertid att välja emellan — någon tredje fanns icke. Hon gick tillbaka in i skogen och grubblade och grubblade timme efter timme. Därinne gick mannen och väntade, för varje minut allt oroligare. Därute gick hon och vankade, för varje minut allt hopplösare. Slutligen satte hon sig på en stubbe. Jag tänker, att hon sa till sig själv: Jag stiger inte upp, förrän jag har bestämt mig. Så säger hopplösa människor. Då förbarmade sig den gode Guden över henne och löste med säker hand alla knutar på den livstråden. Det var en vinternatt. Han lät henne dö av köld.

O! utbrusto på engång de båda änglarna och böjde knä.


Fru Ingeborg spratt till.

Kurt hade rest sig, hastigt som ungdomen reser sig. Han gick med raska steg mot yttre kontoret, Andersson lunkade efter. Fru Ingeborg tvekade ett ögonblick, så ryckte hon upp dörren. Samtidigt stängdes dörren till yttre kontoret. Hon sprang in i rummet, tvärstannade mitt på golvet, stod där och vred sina fingrar.


26