CHEFEN FRU INGEBORG
tvärstannade mittframför väninnan, hon knuffade omilt undan sin livvakt, tog väninnan om livet, förde henne in i hissen, upp på sitt rum, satte henne i en stol, föll på knä framför henne och brast i gråt. Varför gråter du? mumlade fru Balzar. Fru Julia sa: Därför att du är hemskt vacker och därför att jag är dum. Jag kan hälsa från Kurt, att han älskar dig över allt på jorden och att affären klarar sig. Jag har hört att du köpt en massa kläder i Paris och dem vill jag se. Jag längtar efter Kurt och ingenting kan så döva smärtan som åsynen av vackra kläder. Låt oss genast fara till ditt hotell.
En vecka kamperade de båda väninnorna samman och här liksom under de första dagarna i Paris var allting ljust och lätt, sorgerna glömda. När man nalkas bristningsgränsen är glädjen lika snabb som sorgen och lika lätt motiverad eller omotiverad. Ett meningslöst ljud kan fylla en med fröjd, ett annat lika meningslöst med skräck eller sorg. Ting och händelser ha förvandlats från verkligheter till symboler, med vilka fantasien trollar fram än rosenröda spådomar, än svarta. Fru Ingeborg började ana att hon överdrivit och förstorat alltsammans: sina känslor, sommarens händelser, barnens förargelse och sorg. Skådespelerskan understödde henne genom att oupphörligt föra Louis de Lorche på tal som om han varit det minst brännbara samtalsämnet i världen. Till på köpet höjde hon honom till skyarna, prisade honom utan och innan, karaktär, utseende, allt. Fru Ingeborg började säga emot: med viktig och förnumstig min påpekade hon hans fel alltifrån hans fräckhet att redan på förlovningsdagen fråga om han skulle få sina skulder betalade, ända till hans obehagliga barfotatassande på Sommarro. Fru Julia stirrade och gapade, utbrast: Man hör att du är en ättling av gamla präster och knektar, gift med en liten kramhand-
280
