CHEFEN FRU INGEBORG
lare i Stockholm och mor till en dito. Din kälkborgerlighet är din olycka. Du inbillar dig vara kär och förargar dig över nakna fötter. Om jag hade varit förälskad skulle jag ha kysst de nakna fötterna. Men du är en bracka och brackor koka soppa på en spik. Råkar deras fiskblod vara en grad celsius för hett stånka de och tro sig kära! — Fru Ingeborg rodnade och hennes väninna rodnade ännu djupare, ty talet om kärlek hade undsluppit henne oförhappandes. Plötsligt sa fru Ingeborg: Han vill, att jag skall dö. Han fordrade av sin far, att han skulle dö. Han fordrade av sin vän, att han skulle dö. Nu fordrar han detsamma av mig. Det är för resten helt naturligt. Han tycker om Sussi och jag har kommit emellan. Alltså bör jag försvinna. Förr i tiden brukade Kurt säga: jag gifter mig inte så länge mamma lever. Nu tycks Suzanne tänka detsamma. Alltså bör jag försvinna. Det är hopplöst. — Hon smålog och skakade på huvudet. Fru Julia började gnola på en visa, låtsades ej ha hört. Efter en stund sa fru Ingeborg: När jag hör din röst, ringer en replik i mina öron. Jag minns bara de här orden: Då förbarmade sig den gode Guden över henne och lät henne dö av köld. I vilket stycke är det du säger så? — Fru Julia svarade tankspridd: Det var mig ett förbannat förbarmande att låta folk dö av köld. Har jag sagt något så dumt, tar jag tillbaka. Och låt oss nu förjaga alla gråtmilda känslor genom att tala illa om Axeline! — Skådespelerskan började med hurtigt mod förtala Axeline och andra kolleger och rivaler. Fru Balzar lyssnade till synes med intresse, men lyfte efter en god stund handen avbrytande och sa: Nej, Julia, det var inte på scen du sa så där. Du sa det engång i spegelrummet då du berättade rövarhistorier för flickorna. Det var för resten samma dag Suzanne förlovade sig. — Utan sammanhang vare sig med väninnans påstående eller sina egna teaterhistorier yttrade
281
