CHEFEN FRU INGEBORG
henne Ödet eller ett Högre Förnuft om den andre. Ser man inte sammanhanget? Än mer! Det Högre Förnuftet lät denne främling känna igen henne, le mot henne, hälsa i förbigående. Hon rodnade lika djupt som smålandstösen.
Följande förmiddag anmälde en av hotellpojkarna att en herre önskade träffa fru Balzar. Han, naturligtvis han! Eftersom det Högre Förnuftet tagit saken på entreprenad. Hon tog med livlighet det framräckta visitkortet. Livligheten övergick i hysterisk skräck. Hon kastade med huvudet som en unghäst och utbrast: Nej, nej, jag tar inte emot, jag är inte hemma! — Strax därpå lugnade hon sig och sa: Jo visst, jag tar emot, jag kommer strax. Bed honom vänta i vestibulen. — Med skälvande händer och brinnande ögon sysslade hon några minuter framför spegeln. Så tog hon visitkortet, strök det över kinderna, över pannan, över ögonen, tryckte det mot munnen. Och läste det på nytt:
Louis de Lorche.
Även vintern har sina dimmor och det klara förnuftet fördunklas under några ögonblick. Ett år tidigare hade hon öppnat sin farstudörr i tro att möta främlingen och mött Louis. Vilken missräkning! Nu steg hon ned i vestibulen för att möta Louis och mötte främlingen! Ingen missräkning kanske, men hur skötte sig det Högre Förnuftet? Vartill detta upprepade qui-pro-quo? Hemlighetsfullt var det i alla händelser endast en kort stund. Främlingen hälsade och sa: Jag hoppas att ni inte tar illa upp? Jag visste att ni var i stan och i går mötte jag er på Ströget. Jag fick lust att göra er bekantskap. Jag känner mycket väl Kurt och likaså er dotter. Dessutom är jag ju kusin med er blivande måg. Alltså en smula släkt med släkten!
Han förbehöll sig rätten att få ta hand om sin ärade släkting. ”Ta hand om” visade sig betyda att varje afton
