CHEFEN FRU INGEBORG
arrangera en eller annan fest, vars förnämsta syfte tycktes vara att förvandla natten till dag. Fru Balzar kom snart underfund med att mannen med den kraftiga hakan led av nattskräck. Att hon så länge och flitigt deltog i dessa fester och fortsatte ett tvivelaktigt umgänge berodde på tre omständigheter. Först och främst förde han — i likhet med fru Julia — ständigt fästmannen på tal. För det andra sökte fru Ingeborg i det längsta hänga fast vid den räddande tanken att hon hyste varma känslor för den ”oriktige” Louis de Lorche. För det tredje hade frun, vars sängtid varit nio om vintern och tio om sommaren, gripits av en högst banal lust att festa, att ”vara ute bland folk”, att visa sitt vackra ansikte och sina fina kläder, att äta god mat och dricka goda viner, att berusa sig. de Lorche sa: Tyvärr måste jag tillstå att min käre kusin har en viss svaghet för glaset. — Fru Ingeborg svarade: Än sen! Man känner sig glad och nöjd. Är det kanske inte bra att vara glad och nöjd? Skål! — Längre fram sa hon: Det är trevligt att se en massa människor omkring sig och att dricka upp dem — jag menar: att dricka tills man inte längre ser dem! — Hennes kavaljer delade fullständigt denna smak. Vad åter hennes andra motiv beträffar så måste hon snart nog slunga inbillningen om de varma känslorna. Det Högre Förnuftet som sänt ”den rätte” i hennes väg och efter den förvillade kärleken till fästmannen åter låtit dem mötas, hade tydligen tagit fel på person. Hon fick för varje dag eller snarare natt allt större avsmak för den rucklare, som tydligen inte hade håg för annat än slappa och förslappande njutningar. Hans slapphet var så blöt att hon måste förvåna sig över den envishet och skicklighet han visade i de ständigt upprepade försöken att svärta ned fästmannen. Här hade han henne i sin hand och höll henne i otrolig spänning. Den som såg den halvrusiga kvinnan, trots
288
