CHEFEN FRU INGEBORG
täcket vriden i en halv spiral, ena foten stickande ut vid sängkanten. Denna nya syn, så olik drömbilden, plånade fullständigt ut den senare. Ej blott så, att den gjorde drömbilden betydelselös och overklig — den rensade helt och hållet bort drömbilden ur hennes medvetande. Hon hade inte kommit dit för att överraska en brottsling, hon hade kommit för att en sista gång se sin älskade.
Emellertid vaknade Louis, vände upp ansiktet mot ljuset. Han vaknade så långsamt som eljest endast barn brukar vakna, öppnade ett öga, slöt det åter, gnuggade de slutna ögonen, öppnade dem, slöt dem än engång. Antagligen trodde han några sekunder att han drömde.
Med händerna på ryggen steg fru Ingeborg fram till sängen, böjde sig ned och kysste den nakna foten. Innan Louis hunnit helt vakna, än mindre förstå, var hon borta.
Hon tog en droskbil och for ut till Sommarro. Klockan
var två då hon kom fram. Hon gick ett slag runt huset och
begav sig sedan in i skogen. När hon gått några minuter kom
hon fram till brandstället. Vandringen i den höga snön hade
gjort henne varm. Hon tog av sig kappan. Hon satte sig på
en nästan snöbegravd stubbe, tog fram revolvern och fann
att den var laddad. Hon funderade några minuter. Så grävde
hon i snön bredvid stubben och stack ned revolvern så djupt
hon kunde. Hon tänkte: Det skulle bara pina Kurt om jag
sköt mig med hans revolver. Han skulle tänka: Hade jag
bara vaknat!
Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet. Han föredrar att stanna på sin post, tappert och tåligt uthärda livets vedervärdigheter, tömma den bittra kalken till sista droppen. Vad han menar med att stanna på sin post, har man ofta svårt att förstå. Ingen Gud eller människa tycks ha gett
