CHEFEN FRU INGEBORG
Hi — hi — hi. Chefen! Fröken Suzanne Balzar går på gatan arm i arm med en ung herre. Säg sen att vi inte börja bli gamla! Våra barn förlova sig. Om två år är vi mormor.
Kurt sprang bort till fönstret men kunde ingenting upptäcka. Paret hade antagligen stigit in och var på väg till kontoret. Man väntade med en viss spänning. Slutligen öppnades dörren. Suzanne. Men ensam. Hon hade en mycket käck hållning, en mycket spänstig gång. Hon bar sitt lilla huvud mycket högt. Vanligen var hon blek, men för tillfället hade vinterkylan givit henne en smula färg. Hon hade stora mörkblå ögon, alltför stora för den smala ansiktsovalen. Hennes blickar voro trotsiga, hennes mun trotsig, hennes lynne förfärligt trotsigt. Det berodde kanske därpå att hon i själva verket var en liten vek stackare utan vilja och märg.
Hon kom in spelande glad och käck. I handen höll hon en hög, smal käpp med elfenbenskrycka — ett mod den vintern — och skötte den med behag. Hon såg ut att vara mycket lycklig. Men när hon varsnade brodern, tvärstannade hon. De alltför stora ögonen mörknade och flammade. Kindernas färg flammade. Läpparna skälvde. Hon höjde käppen, pekade på brodern och utbrast:
Usling! Du har skvallrat!
Skvallrat? upprepade brodern. Jag! Skvallrat!
Han rodnade högt upp över de tjocka brynen, han ville försvara sin heder men fick inte en syl i vädret. Suzanne skildrade och bedömde hans handlingssätt ur olika synpunkter betraktat. Hon slungade fram ett tjog satser utan skiljetecken och varje sats slutade med ett allt kraftigare: usling!
Från spegelrummet kom fru Julia Koerner. Svept i en päls av blåantilop och med en mäktig esprit över hjässan liknade hon någon underbart praktfull och skön exotisk
