CHEFEN FRU INGEBORG
fågel. Hennes hållning var den stolta tranans och hon knäppte, oberörd, sina handskar. Men med sänkta huvuden, slokande vingar smögo sig de båda små änglarna genom rummet, försvunno.
Suzanne avslöt sina anklagelser i en ton, som sakta dalade ned mot gråten. Hon sa:
När jag en enda gång i mitt liv går och förlovar mig, så ska jag inte ens få överraska min egen mamma!
Fru Koerner framkastade en fråga, ställd till alla och ingen:
Är ungen förlovad?
Med sista återstoden av trots stötte Suzanne sin käpp i golvet och utslungade ett förbittrat: ja!
Fru Koerner utförde tyst en hovnigning, fortsatte att knäppa sina handskar.
Under det lilla uppträdet satt fru Ingeborg stilla i sin stol. Och hon överraskade sig själv med att tänka: Det är ändå bra skönt att sitta bekvämt. Tillfogande med en invärtes suck: Jag börjar bli gammal.
Nu rätade hon upp sig, klarade stämman och sa:
Kära Sussi, gråt inte. Jag försäkrar dig, att jag är överraskad. Kolossalt. Om överraskningen kom i dag eller i morgon kan ju göra detsamma. Men nu vill jag veta — har du din fästman här?
Suzanne trodde, att han gått hem till sin mamma. Hon hade lämnat honom i herravdelningen, men han skulle gå strax.
Nå, sa fru Ingeborg, vi få antaga att han gått hem för att överraska sin mamma. I min ungdom brukade en ung man, som inte personligen kände sin flickas familj, avlägga visit åtminstone en vecka före eklateringen. Det brukas kanske
32
