CHEFEN FRU INGEBORG
inte numera. Men jag hoppas jag får se den unge mannen någon gång före bröllopet?
Suzanne sa:
Vi kan bjuda honom på middag i kväll. Honom och hans mamma.
Fru Ingeborg tänkte efter.
Nej, sa hon, det går inte. I kväll ska jag ha hattmannen. Jag kan inte tala affärer med hattmannen, moral med fästmannen och älskvärdheter med hans mamma. Det blir mig för mycket. Vi få uppskjuta ceremonien till i morgon. Nu bara en fråga: Hur länge har du känt honom?
Suzanne spärrade upp ögonen.
Känt? Känt! Mamma känner honom också. Minns inte mamma den där gången på Sommarro —?
Jo, jo, jo! — hon mindes. Och hon kunde icke säga, att minnet var angenämt. Hon tillade:
Jag vågar väl ändå hoppas, att det inte var den gången han vann ditt tolvåriga hjärta?
Men det var det. Ty han var så söt. Och det var så synd om honom. Och alla gjorde narr av honom. Och han var olik de andra.
Jag tackar dig, Gud, mumlade fru Ingeborg, att inte alla de där pojkarna voro lika. Det var nog med en skogspromenad.
Högt sa hon:
Julia! Min dotter är förlovad med en herre, som heter de Lorche. Du, som känner alla, känner naturligtvis också honom? Vad har du att förtälja?
Knäppande handskens sista knapp steg fru Koerner fram till flickan och gav henne under högdraget halvfällda ögonlock en blick från ovan.
