CHEFEN FRU INGEBORG
städande, med flammande olycksmärke, muttrande olycksbådande profetior.
Men fru Ingeborg tänkte:
Hon har alldeles rätt. Det är ändå en obehaglig sak att släppa in en vilt främmande människa i familjen. Aldrig mer för oss själva. I kväll är sista kvällen. O, hur många kvällar ha vi suttit ensamma kring salsbordet? Hur många sköna kvällar! Först vi fyra, så länge pappa levde. Sen vi tre. Hur många lugna, ljuvliga kvällar, då man kröp samman, tyade sig ihop. Nu — slut. Naturligtvis skulle främlingen inte komma varje kväll. Men i alla fall — man gick aldrig säker. Och hans ande skulle vara där. Man skulle aldrig mer känna sig riktigt fri från det främmande —
I kväll var sista kvällen. Hon beslöt att sitta uppe till midnatt. Vanligen gick hon till sängs en eller två timmar tidigare än barnen. Men i kväll skulle hon sitta uppe. Hon tänkte inte låtsas om att det var sista kvällen och att hennes sinne var känslosamt. Hon visste vad hennes frid tillhörde. Känslosamma mödrar är besvärliga tingestar, tycka barnen. Hon skulle inte låtsas om någonting. Ungarna ovetandes skulle hon sitta där och njuta den sista kvällens söta vemod. Hon började ordna i herrummet. Hon tände golvlampan bakom karmstolen, i vilken herr Balzar brukat tillbringa sina hemmakvällar. Där skulle Kurt sitta. Hon skulle locka honom dit helt finurligt. Hon skulle lägga aftontidningarna på bordet bredvid, säga: Kurt, se efter om det är något nytt och läs högt —
I dörren till salen stod Suzanne, aftonkappa, slöja kring huvudet. Hon sa:
Mamma, jag ville inte störa, när Andersson var här. Men Louis och jag ska gå på teatern. Du har väl ingenting däremot?
