CHEFEN FRU INGEBORG
vis som chef — souschef — lydande under mig och jämnställd med Kurt. Jämnställd med Kurt! Parhästarna!
Hon sa åt sig själv, tillrättavisande:
Det här är inte något skämt. Det är en allvarlig sak och jag måste tänka allvarligt på den. Men jag begriper inte — jag känner mig så uppspelt.
Hon försökte tänka allvarligt på den allvarliga saken. Varför ville hon, att han skulle inträda i firman? Det var lätt funnet: Kurt krävde en motvikt. Han var för obetänksam, för het på gröten. Den andre var oändligt mycket mera besinningsfull. Det kunde man se bara på hans lugna och metodiska sätt att välja en halsduk. Han skulle inte göra upp en stor och tvivelaktig hattaffär på en knapp kvart! Han skulle bliva den bromsande kraften, Kurt den drivande. Och hon själv — den styrande, den avgörande! Hon förstod mycket väl, att det var där hennes besynnerliga och behagliga glädje bottnade. Hon var glad och skadeglad. Hon var glad därför att firman skulle få ett lämpligt överbygge, en väl avvägd hierarki: de båda ungdomarna sida vid sida och över dem hon! Och hon var skadeglad därför att den anstormande, självsäkra ungdomen skulle möta en annan ungdom, icke mindre självsäker. Just den dag, då Kurt gjorde sitt första, öppna försök att tränga henne från chefsstolen, hade försynen eller slumpen sänt henne en bundsförvant. Hon skulle spela ut den ene mot den andre. Och även om båda höllo samman emot henne, skulle hon ha lättare att reda sig mot två än mot en. Ty, sorgligt att säga, icke ens i affärer är en kvinna helt oberoende av sina känslor. En mor är alltid svag, ger efter — under det att en svärmor —
Hon småskrattade och kröp åter ned i det smeksamt mjuka sidenhöljet. Hon sa:
