CHEFEN FRU INGEBORG
allt sätt svagare, utan fasta linjer, utan prägel, suddig. Hakan liten. Ögonen stora och blå men sömniga. Händerna nervösa, minspelet oroligt.
Hon hajade till. Där stod hon och glodde och märkte nu först att fästmannen bugade för andra gången, och yttrade:
Fru Balzar, mitt namn är Louis de Lorche. Det här är min mor.
Tack för upplysningen, tänkte fru Balzar, välkomnade gästerna efter förmåga och ropade på barnen. Och under det att barnen hälsade, smet hon in i sängkammaren. Bara för ett ögonblick. Hon måste sansa sig.
Hur var det möjligt? Hur hade hon kunnat inbilla sig, att den andre var fästmannen? Inbillat sig så grundligt att hon icke ett ögonblick tvivlat! I går hade hon funnit en stor likhet mellan halsduksprovaren och den druckne pojken. I dag sökte hon åter erinra sig pojkens utseende. Det gick inte alls. Hon hade icke något minne av honom i dag och hon hade inte haft något minne av honom i går. Hon hade helt enkelt skapat ett minne och skapat det efter halsduksprovarens beläte. Därför att hon tyckte om honom. Därför att hon ville att allting skulle vara bra. Hon hade önskat, hoppats och trott. Så var det med den saken.
Suzanne kom insmygande. Hennes ögon voro mycket stora, hennes kinder mycket heta, hennes ärende mycket viktigt: fästmannen önskade ett samtal med fru Balzar. Han väntade i herrummet. Fru Balzar begav sig till herrummet. Fästmannen tog emot henne med en ny bugning. Han sa:
Fru Balzar, Suzanne och jag tycka om varandra. Har ni något emot, att vi förlova oss?
Fru Balzar satte sig. Av allt att döma, tänkte hon, begär denne väluppfostrade herre min dotters hand. Det är sött. Hon sa:
