CHEFEN FRU INGEBORG
jag är ledsen, gruvligt ledsen! Hon sörjde, men sorgen gick snart över i brinnande förargelse. Utan att taga blicken från det nedklottrade papperet yttrade fästmannen i låg, förlägen ton:
Fru Balzar, ni skulle väl inte vilja betala mina skulder? Jag vet knappt, hur jag ska kunna göra det själv.
De jämmerligaste äro alltid de fräckaste, tänkte fru Balzar, sa:
Det kan inte falla mig in.
Några ögonblicks tystnad. Därpå fästmannen i fundersam, blid, oskuldsfull ton:
Jag hade nästan hoppats att ni skulle betala mina skulder. Det hade varit en god hjälp för mig och mamma. Och det brukas ju, när den ena parten är rik och den andra fattig. Jag hade fått för mig, att ni var mycket förmögen.
Han är ju helt enkelt en penningutpressare, tänkte fru Ingeborg. Besvikelsen förvandlad till vrede kom henne att kippa efter andan. Men hon lyckades åstadkomma en kylig, behärskad röst.
Edra skulder kommer jag inte att betala. Och när sålunda det verkliga syftet med förlovningen i alla fall icke uppnås —
Hon tvärtystnade. Hon kippade åter efter andan fast annorlunda än nyss. Det nästan otroliga hade hänt: chefen, fru Ingeborg Balzar, hade blivit skrämd, hjärtskrämd. Utan att yttra ett ord, utan att brusa upp, utan att röra vare sig hand eller fot hade han skrämt henne. Han hade lyft blicken från papperet till hennes ögon, åter sänkt den. Vad hade skrämt henne? Det visste hon inte. Kanske hade hon helt enkelt skrämt sig själv genom att säga någonting grymt sårande. Hon hade en utomordentligt stark känsla av att hon skulle få bittert ångra sina ord. Hon väntade i olidlig spänning på hans svar, som dröjde. Slutligen smålog han,
