CHEFEN FRU INGEBORG
lite för väluppfostrad, nästan blyg. Alltså inte fräck, som hon först hade trott. Steken var härlig! Sparrisen dyr och dålig, men ovanlig för årstiden. Vinerna goda. Han drack inte mycket, och händernas nervösa ryckningar berodde alltså ej på dryckenskap. Visserligen kunde hans måttlighet vara förställning — men varför tro en människa om ont utan bevis? Varför ta sorg på förlag? Varför inte vara glad så länge glädjen räcker? Tids nog tar den slut, vår bön förutan.
Champagnen var ljuvlig och sval och hon höll tal för de unga. Hon förstod, att Kurt tänkt tala. I egenskap av familjens huvudman! Han hade varit så allvarlig, därför att han suttit och funderat och svarvat sitt tal. Nu grep han snabbt sitt glas, men ännu snabbare grep fru Ingeborg sitt. Det fick herr huvudmannen för sina funderingar —
Talet blev kort och gott. Glasen klirrade. Suzanne snyftade lite. Kurt sa:
Chefen är en utmärkt talare. Men när nu förlovningen är icke blott annonserad utan också på gammalt hederligt sätt eklaterad, borde chefen upphöra med att kalla sin dotters fästman för ni. Det låter så konstigt.
Du har rätt, medgav fru Ingeborg och rodnade. Till fästmannen sa hon:
Kyss mig på kinden. Du får kalla mig mamma.
Mamma? upprepade Suzanne förvånad och förargad. Du är väl inte hans mamma! Varför får han inte säga Ingeborg?
Ingeborg? upprepade Kurt ännu mera förvånad och förargad. Ingeborg! Det låter väl ändå något vanvördigt! Varför får han inte säga tant?
Fru Ingeborg åhörde lugnt leende dessa invändningar. Och hon sa:
58
