CHEFEN FRU INGEBORG
andra. Redan efter ett par år var den unga firman mogen för utvidgning och inflyttning i de vida större och förnämligare lokalerna vid stora gatan. Fastigheten ägdes vid den tiden av ett bolag, som — utnyttjande herr Balzars något hetsiga och oförvägna temperament — lyckades påtvinga firman rätt betungande villkor. Bland annat måste den hyra de gamla lokalerna för ytterligare fem år. Det var en fullständigt gagnlös börda, allra helst herr Balzar redan nedlagt sin coiffeurverksamhet. Han fick en idé. Varför skulle inte han, som prydde stockholmskans huvud med luftiga, läckra franska hattar, varför skulle inte han kunna fylla samma huvud med luftig, läcker fransk poesi? Det skulle han göra! Nom de Dieu! Han skulle importera fransk litteratur och sälja den i de gamla lokalerna.
Drivfjädrarna i det djärva beslutet voro flera. Först och främst en känslosak. Herr Balzar älskade böcker. Och han älskade boklådor. Lidelsefullt. Helt säkert skulle han ha blivit bokhandlare, om han blott icke älskat kvinnorna än mera lidelsefullt. Hans goda smak, hans fina sätt, hans vackra utseende, hans kvinnotycke och en gammal tant hade fört honom in i modebranschen, men hans hjärta var hos böckerna. Det blev honom en utsökt, ehuru kortvarig njutning att offra någon av dagens timmar i sin boklåda, bläddra i det sistkomna, samtala med de tyvärr lätträknade kunderna.
Vidare: det är någonting visst distingerat med litteraturen. Åtminstone den franska. Att sammanföra två så subtila créations som vårhatten och vårboken, c'est distingué. Den lilla bokhandeln i de gamla lokalerna skulle göra modehuset Jacques Balzar än mera exclusivt de haut gout, parisiskt. I stockholmarnas ögon. Tidens smak gick åt det hållet. Vidare gav sammankopplingen av bok och hatt herr Balzar tusende tillfällen att göra ordlekar. Han älskade ordlekar
60
