CHEFEN FRU INGEBORG
12.30, 6.30 öppnades en dörr i amfiteaterns bakgrund och in tågade i god ordning ett tjugutal unga flickor, var och en lastad med fem hattar. I spridd skyttelinje (enligt Kurts terminologi) angrepo de ståndarna och utbytte de gamla hattarna mot nya. Efter tio minuter var utställningen förvandlad, omkomponerad. Under dessa tio minuter, tre gånger dagligen, måste polisen ordna kö utanför firman Balzars fönster. Omdekorering inför öppen ridå intresserar. Färgspelet var praktfullt. Dessa enkla små halmkroppar, som tagit regnbågen och silkesmasken samt himlens fåglar till hjälp för att med yttre skönhet dölja sin ohjälpliga inre likhet, tycktes själva vara fåglar med solig vårluft kring vingarna. Eller de liknade fjärilar. Den gamla boklådan, mättad med fransk poesi, hade förvandlats till en fjärilsamling.
Men dessa fjärilar voro sannerligen icke döda! En efter en, än oftare i par och stundom i flock, flögo de ut genom svängdörren. De spridde sig över staden, de hyste en viss förkärlek för Söders berg och backar, de älskade Djurgården, de syntes i vingat lopp kring det lugna Haga, de förekommo på Strandvägen, i skymningen singlade de fram genom Kungsträdgården, bländade av dess kaféers glans, och sent i vårnatten såg man dem långsamt försvinna bland Vasastadens och Kungsholmens stenar, sökande en vrå att vila. Det var vackert, det var vårligt. Det var alls inte enformigt, ty färgerna varierade i det oändliga. Och fjärilarna fladdrade i så olika takt, på så olika sätt. Somliga rörde sig tungt och sakta, andra hade så brått, somliga svävade makligt, förda av vindpustar än hit, än dit, andra strävade i knyckig, beskäftig flykt fram emot ett mål. Det var lustigt. Det påminde om en flickas skratt.
Men fru Balzar fann det olustigt. Hon kände sig ängslig. Tjugufem år i yrket hade givit henne den vanan att — omed-
62
