CHEFEN FRU INGEBORG
kolossalt. Men dessa nya kunder funnos inom helt andra samhällsskikt än de gamla. Skulle firman övergå från kvalitet till kvantitet? Skulle den söka erövra en ny kundkrets — kanske blott för att mista den gamla? Det är inte lätt att välja, ty valet måste bli ödesdigert. Dessutom, valet borde vara en förståndssak, ena och allena. Men det kunde inte hjälpas att det också var en känslosak. För fru Ingeborg. Det hände och hände inte så sällan att hon hejdades på gatan eller i affären av gamla damer, som ville tala om för henne att de mycket väl mindes herr Balzar. Vad han var charmant! Och en sådan utsökt smak! Och en sådan trevlig människa! Och så kvick och rolig! Och så det, fru Balzar, att man kunde vara säker på att få kvalitet. Monsieur Balzar och billighetskram? — nej, min söta vän!
Fru Ingeborg tyckte om dessa gamla damer, som mindes den charmante herr Balzar. Hon brukade niga för dem. Hon hade nigit för dem, då de voro unga, vackra fruar och hon en tös bakom disken. Ekonomiskt betydde dessa gamla damer inte stort. Även om en ny publik skrämde bort dem, skulle det inte märkas i kassorna. Men i viss mån företrädde de hela den gamla kundkretsen, som firman under femtio år långsamt samlat och segt bevarat. Det var en kräsen, lättstött och förtegen kundkrets. De där människorna skulle inte komma till henne och säga: Fru Balzar, vi tycker inte längre om er affär. Ni har svikit dess traditioner och vi trivs inte mer.
Nej, det skulle de inte göra. De skulle inte varna henne. De skulle helt enkelt försvinna. En kuslig möjlighet att grubbla över, med gubben Anderssons ansikte mittemot och hans ständiga tjat i öronen: Chefen, vi börja bli gamla —
Och därhemma gick Tysta Marie och ramsade:
Förr i tiden hade vi Rikets Fruar till kunder. Nu är det
64
