Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

fabriksjäntor. Det är att komma sig upp i världen. Förr i tiden hade vi Rikets Fruar —

Jäkt och bekymmer och sugande, mattande vårluft och jäkt igen och ständiga tvister med Kurt.

Kunde hon hjälpa, att hon inte förmådde hålla sitt löfte? Hon hade lovat, att han skulle få sköta hattaffären själv. Men när han nu kom med det ena kravet på kassa och kredit mer svindlande än det andra — kunde hon låta honom hållas? Omöjligt. Alla löften till trots. Där måste bromsas och kraftigt. Tvister. Hon blev häftig. Inte han. Han blev ledsen. Inte nedslagen. Ingenting kunde nedslå hans mod och hans förtröstan på sig själv och sin förmåga att sälja hattar. Han blev ledsen på samma barnsligt hoppfulla sätt, som alltid präglat hans sorg under de tjugufyra år hon haft nöjet av hans bekantskap. Alltså — han blev ledsen. Och — så — gav hon vika.

Långtifrån alltid, det måste hon säga till sin heder. Men alltför ofta. Det hände om kvällarna. Helt naturligt. Om kvällarna är man trött. När man stiger upp i arla morgonstund, kan man nog vara karsk och påstridig. Men sedan man varit rustande chef i 8 timmar och suttit 25 minuter i spårvagn och hälsats av Tysta Maries olycksbådande mummel och ätit en middag, som inte smakat, därför att en ledsen pojke suttit på andra sidan bordet — ja, sen är man trött. Och ger vika. Sviker traditioner och ruinerar firman.

Kurt gick aldrig ut nuförtiden, om kvällarna. När de nyförlovade, guskepris, dragit sig undan i någon skyddad vrå, kom han in i herrummet. Kom i pyjamas och pappas nattrock, som engång varit ett dyrbart parisiskt under, nu slitet. Han var inte ledsen längre. Han strålade. Och fru Ingeborg suckar, mycket tungt. Ty hon vet, att nu har han funnit en

5 Bergman Chefen fru Ingeborg65