CHEFEN FRU INGEBORG
likaså. Bara de inte upprepas dag för dag och varje timme på dagen. Då kan det bli för mycket. En dag kom tiggaren, densamme som hon en annan märklig dag på ett fint sätt visat dörren. Fru Ingeborg hade just telefonluren vid örat, och dess membran återgav Sussis lidelsefulla stämma. Hon fattade inte vad tösen sa, men hon fattade fullkomligt, att hennes dotter befann sig i det förfärligt trotsiga tillståndet, då ultimatum framställdes och en förändring av ett eller annat oavvisligen krävdes. Hon tyckte sig förstå, att det denna gång var Tysta Marie, som måste förändras. Hon sa: Vänta tills jag kommer hem. Tillade av gammal vana: Och försök att hålla sams, kära barn.
Så la hon ner luren och tittade på tiggaren. Han stod vid dörren i vördsam väntan, men han tycktes henne drömlikt kuslig. Hur hade han kommit in, oanmäld? Hur hade han kunnat tränga ända fram till chefskontoret utan att hejdas av någon? Obegripligt. För resten kände hon inte genast igen honom. Han hade riggat upp sig, han bar en visserligen blanksliten jacquette, grårandiga pantalonger, stärkkrage. Och när han gjorde en stor åtbörd med handen — som för att be sig själv taga plats — visade det sig att han också bar manschetter. I ett var han sig lik: han fyllde hela rummet med spritdoft. Talet var svarvat, fast lite suddigt. Han hade ryktesvis förnummit att firman Balzar behövde nya krafter. Han var villig att ställa sig till dess förfogande.
Naturligtvis borde hon ha sett det sorglustiga i saken, naturligtvis borde hon ha uppträtt fint och finurligt som förra gången. Men hon var för trött, hon blev ond. Hon pekade på dörren: ut! Han blev lång i ansiktet, vände mot dörren men vände om igen. Han sa:
Fru Balzar skulle inte förhasta sig. Man bör aldrig förhasta sig inför ett avgörande. Betänk att ni kan resa en
68
