CHEFEN FRU INGEBORG
puscher. Hon muttrade: Besvära sig inte med påklädseln. Det är han för fin till som är löjtnant och adlig. Hon knäppte själv pampuscherna. Fästmannen skrattade, men Sussi flammade. Det var förnedrande, det var outhärdligt. Fru Ingeborg måste gå emellan. Varligt och inte utan bävan, ty mellan den flammande Sussi och den pyrande Marie var hettan stor.
Frun begriper! sa Tysta Marie. Att när frun är hemma, ska frun ha uppsikten. Men när frun är borta, ska väl jag ha uppsikten? Eller ska det kanske inte vara någon uppsikt? En smula uppsikt skadar inte, medgav fru Ingeborg. Men vi kan ju vara lite diskreta. Vi behöver inte stå och stirra på dem som en kossa på en laduvägg. Vi kan kika genom nyckelhålet.
Hon skämtade, men egentligen hade hon inte rätt att skämta. Den alls inte önskvärda förlovningen var redan tre månader gammal och hon visste inte mer om sin svärson nu än på förlovningsdagen. Hon visste inte ens huruvida hon tyckte bra om honom eller illa. Hade han inte varit förlovad med Sussi, skulle han förefallit henne obetydlig och likgiltig. Som fästman i huset var han besvärlig med sin väluppfostrade stelhet, sitt nervösa ansikte, sitt konstlade sätt, sina dåliga affärer, sin ohjälpliga onåd i Kurts ögon. Det sista var nästan det värsta. Familjen skulle splittras, en ödesdiger kil skulle köras in i den lilla trehörningen mor, syster och bror.
Hon sa till sig själv:
Det är en syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta någonting ofördelaktigt om honom.
Det måste till och med vara någonting mycket ofördelaktigt. Hon måste ha synnerligen allvarliga skäl, om hon skulle kunna och våga bryta förlovningen. Ty tösen var
70
