CHEFEN FRU INGEBORG
obevekligt förälskad. Det undgick inte ens en utsläpad modehandlerskas ögon. Och hon sa till sig själv:
Det är en mycket syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta att han drack — ty då — stackars Sussi —
Hon hade sina misstankar åt det hållet. Det var kanske endast en inbillning, bottnande i det obehagliga minnet från Sommarro. Hon bad Kurt höra sig för bland fästmannens kamrater. Men Kurt vägrade. Han avskydde den där människan och just därför ville han inte spionera på honom. Det får mamma göra själv!
Spionera? Ungdomen tar stora ord i sin mun, fula eller vackra, men alltid stora. Den brännmärker och upphöjer, regerar och domderar, bränner hela skogen för att bana väg, där gammalt folk vandrar varligt mellan snåren. Fru Ingeborg ämnade inte spionera. Hon tänkte helt öppet fråga fästmannens mor, huruvida sonen drack eller ej. Det var ingen dum tanke. Den var kanske en smula grym. Hon var övertygad om, att fru de Lorche skulle tala sanning, och för fru de Lorche kunde sanningen vara grym. Men man får inte vara överkänslig i ett fall som detta. En mor har rätt att plåga en mor.
För resten var hon skyldig fru de Lorche ett besök. Hon hade gjort sig skyldig till en otrolig försummelse. Ännu tre månader efter eklateringen hade hon inte gjort visit hos sin dotters svärmor in spe. Det var obegripligt taktlöst och tanklöst. Hon visste inte ens, var den lilla människan bodde. Hon frågade Suzanne och fick veta, att fästmannens mor var pensionär på Södra Ålderdomshemmet. Hon bodde fem trappor upp i en vindskupa. Suzanne tillade:
Jaha! Mamma behöver inte se dum ut. Så fattiga äro de, men det är ingenting att skämmas för.
Visserligen inte. Men det gjorde fru Ingeborgs ärende
