CHEFEN FRU INGEBORG
Går du verkligen? frågade fru de Lorche. Fru Ingeborg hajade till. Den spröda stämman stack som en syl. Den hade en ironisk klang, som hon inte förstod. Fru de Lorche upprepade:
Går du verkligen? Utan att ha frågat mig om Louis dricker?
Det kom som ett slag i ansiktet. Det var obehagligare än om hon själv hade frågat. Hon satte sig, knäppte händerna över paraplyskaftet, sa ingenting. Fru de Lorche fortfor, nu åter milt och lugnt:
Kära barn, med mig behöver man inte vara så finkänslig. Hela tiden har du haft frågan på tungan. Du kom med den och nu ville du gå med den. För att spara mig ett obehag. Men jag är gammal och van. Det har hänt några gånger att släkt och vänner velat hjälpa oss genom att skaffa Louis ett eller annat lönande uppdrag bredvid tjänsten. Då kommo de till mig: Vi skulle vilja hjälpa Louis till det och det — men säg oss uppriktigt — vi ha hört att han dricker — fast du är hans mor kan du väl säga uppriktigt — Ja, så är det att vara känd för sin uppriktighet!
Hon fortfor:
Så att jag nästan visste att du skulle komma du också. Och med större skäl och rätt än de andra. Ty ditt uppdrag kan man verkligen kalla ett förtroendeuppdrag. Och jag? Jag svarar dig som jag svarat de andra: han dricker.
Fru Ingeborg ryckte till. Den där lilla människan med det vita håret, det blåvita ansiktet, den där lilla som man kunde blåsa bort med en pust från sin mun — hur kunde hon plötsligt få en hård stämma, en rå stämma, en vidrig stämma? Hur länge, hur ihärdigt ska man skrapa och skala en sån där fin liten varelse, innan råheten kommer fram? Säkert vill det till en lång, långsam, aldrig vilande pina.
