CHEFEN FRU INGEBORG
äldrarnas gåvor minst ett decennium, ofta två. Under minst ett decennium måste man dagligen lära dem, vad som är gott eller ont, lämpligt eller olämpligt. En femtonårings missnöje tar man med ro. Hans omdöme är oändligt underlägset den vuxnes. Man ler, man säger: Vänta tills du blir torr bak örat; då kommer du att förstå — — Två, tre år senare ha förhållandena något ändrats. Alltjämt står man konungsligt, gudomligt högt över invändningar och klander, men man ler inte längre åt dem, man blir förargad. Man säger allvarligt: Jag skulle ändå förmoda att jag är din mor. Eller spotskt: Nej, hör på ägget, som vill lära hönan värpa! Eller känslofullt: Det kommer en dag, då du skall tacka mig —
Jo, jag tackar, jag! Det kommer en dag då det gudomliga föräldramajestätet ramlar ohjälpligt. Det kommer en dag, då man blir sedd över axeln och får höra vissa fraser: Mamma lilla, låt oss inte tvista — vi ha så olika syn på saken — det där kunde vara bra förr i världen — Fraser som betyda: jag kan inte ens resonera med dig, ty du saknar omdöme. Man stretar emot, man muttrar mellan tänderna: Gammal är ändå äldst. Tröst för ett tigerhjärta. Och det kommer en dag, då man säger till sig själv: Kanske har han rätt, kanske är det jag, som inte förstår — Det bär utför. Det höga modet är förbi. Ett hopp har man kvar! Man hoppas, i tysthet, på upprättelsens dag. Och den kommer den också, osvikligt. Med de orden: Tänk! Mamma hade ändå rätt — Men när den dagen kommer, har hela världen blivit ett litet, blåvitt rum med några få och små och gamla saker och en liten skröplig gammal kropp. Man torkar dammet av de gamla sakerna och pysslar med den gamla kroppen och undrar hur länge den skall hålla samman. Det är allt. Segern är vunnen, segraren övervunnen.
80
