Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Om Kurt ogillade hennes löfte till fru de Lorche, skulle hon bryta löftet. Lova en mor att hjälpa hennes son och sedan bryta löftet — det är sannerligen tarvligt. Men hon skulle göra det. Efter den fördömda hattaffärens segslitna tvister orkade hon inte taga upp lika segslitna tvister om fästmannens affärer. Hon måste genast tala med Kurt, ty skulle hon bryta löftet, så måste fru de Lorche underrättas så fort som möjligt. Att låta den lilla gumman bringa sin son ett falskt glädjebud vore en onödig grymhet. Hon gick in i en bod och ringde upp mässen. Löjtnant Balzar hade varit där men nyss gått. Hon ringde till ridhuset. Löjtnanten hade varit där men nyss gått. Hon ringde upp kontoret. Löjtnanten hade varit där men nyss gått. Det var som förhäxat. Kanske det var meningen att den lilla människan skulle hinna framföra det falska löftet. Hon blev het om öronen. Halvannan timme hade hon strövat omkring i Söders backar, vägande skäl och motskäl. Hon var trött. Hon gick in på ett konditori och drack ett glas vin. Äntligen fick hon den kloka tanken att ringa hem. Tysta Marie svarade: Löjtnanten sitter här och väntar på frun. Det kändes som en lättnad. Nu skulle hon få tala med honom. Hon tog en bil. Först då hon kommit till kroppslig vila och i behaglig fart gled utför Slussbacken började hon undra över en sak: Varför satt Kurt hemma mittpå förmiddagen? Varför vänade han på henne?

Men det var inte Kurt som väntade, det var Louis. Överraskningen var obehaglig. Hon hade frågat efter löjtnanten, glömmande att löjtnanten för Tysta Marie alltid betydde fästmannen, under det att sonen i huset, alltefter sinnesstämningen, kallades än herr Kurt, än dumma pojken. I första häpenheten förmådde hon inte dölja sin missräkning, och det var skada. Fästmannen hälsade henne okonstlat

6 Bergman Chefen fru Ingeborg81