CHEFEN FRU INGEBORG
mina händer och förklarade, att jag var hans verklige vän. Sen bad han mig gå, för han hade några brev att skriva. Nu frågar jag: skulle jag ha gått? Skulle jag kanske ha gått hem och lagt mig? Var det kanske inte bättre eller åtminstone lika bra att jag stannade? Kunde han inte ha behövt min hjälp för ett eller annat? Jag stannade. Han gick in i sängkammaren och jag satte mig i salen.
Satte dig i salen? upprepade fru Ingeborg och satt nu själv kapprak i stolen. Menar du, att du lät din vän gå in i sängkammaren —
Han ville vara ensam! insköt fästmannen snabbt och urskuldande. Han ville vara ensam, när han skrev breven.
Och du satt i salen? Och väntade på att han skulle skjuta sig?
Fästmannens nervösa händer slingrade sig om varandra, han såg ned i golvet och mumlade:
Jag hör att mamma resonerar som alla andra.
Fru Ingeborg upprepade för tredje gången:
Och du satt i salen? Helt lugnt! Vad gjorde du? Läste du tidningen?
Fästmannen gav henne en pojkaktigt förbittrad och förebrående blick. Han svarade buttert:
Mamma kan vara övertygad om, att jag inte var lugn. Jag var tvärtom väldigt upprörd. Jag höll av honom. Men jag kan inte hjälpa att jag tyckte att det kunde vara lika bra —
Han tystnade. Fru Ingeborg höll andan; så suckade hon djupt.
Och sen då ? Du vill väl ändå inte säga att han verkligen —
Fästmannen svarade:
Kanske kan det trösta mamma att höra, att han inte dog. Men det var ett otäckt sår, och hade han inte genast blivit
86
