CHEFEN FRU INGEBORG
Med andra ord, insköt fru Ingeborg, du kan inte skilja mellan rätt och orätt.
Handen på knät skälvde, tryckte.
Jo, mellan rätt och orätt kan jag skilja. Det vållar mig ingen svårighet. Jag visste mer än väl, att jag rätteligen borde med alla medel hindra min vän från att begå självmord. Det hade varit rätt! Men nu frågar jag: kan inte rätt och orätt vara lika bra? Till exempel: på den tiden då jag drack omåttligt förstod jag naturligtvis att jag skadade min hälsa, min ekonomi, mitt anseende. Det förstod jag. Men jag sa till mig själv: Varför kan det inte vara lika bra att skada som att inte skada? Vem avgör det? Folk i allmänhet resonerar så här: Nu mår jag bra, mitt huvud mår bra, mitt hjärta mår bra, min mage mår bra, hela min varelse mår bra — nu måste jag handla så att detta goda och angenäma tillstånd varar så länge som möjligt. Men jag frågar: varför det? Är det inte lika bra, att det tar slut så fort som möjligt?
Hon gjorde en otålig rörelse och hans hand tryckte hårdare.
Mamma tycker, att det låter vansinnigt. Men är det vansinnigt, så är mänskligheten vansinnig. Ty visserligen resonerar man så som jag nyss sa, men man handlar annorlunda. Om man verkligen hade som rättesnöre att endast eftersträva det allmänna bästa, eller om man blott hade som rättesnöre att endast eftersträva sitt eget bästa, så skulle man ha nått betydligt längre i den riktningen, än vad som är fallet. Men människorna tycka lika mycket om att skada varandra som att hjälpa varandra. Och inte nog med det: de tycka lika mycket om att skada sig själva som att gagna sig själva. Eller rättare sagt — de tycka alldeles som jag: det ena kan vara lika bra som det andra. Jag tycker och tänker så, men människor i allmänhet bara tycka så. Och när de få
88
