CHEFEN FRU INGEBORG
ålderns tryckande börda. Chefen överraskade sig själv med att gäspa under kontorstid. Lyckligtvis var hon ensam. Hon reste sig, öppnade fönstret för vårluften, gjorde höfterfäst, bålrullning, påtåhäv, knänaböj. Det knakade i knäskålarna, ett riktigt skott. Alldeles som vid islossning. Hon beslöt att ägna nästa söndag åt Sommarro.
Kurt ville, att han och hon skulle fara allena till Sommarro. Men det stämde inte med traditionen. Första besöket var en familjehandling, ett rådslag av betydelse. Sussi och Tysta Marie måste vara med. Följaktligen även fästmannen. Dessutom gårdskarlen med mångfaldiga verktyg och husan med matsäckskorgen. Ett helt följe, två bilar fulla. En ledig plats erböjds åt fru de Lorche. Kurt sa: Varför gumman? Fru Ingeborg svarade: Därför att det är söndag och därför att man ska vara vänlig mot gammalt folk. Alltså tog man en omväg och hämtade fru de Lorche, som väntade vid Hemmets port, svept i en mycket sliten bisamkappa. När man åkt en bit hände någonting obehagligt: fru de Lorche tog ur sin handväska upp pärlstickningen och började arbeta. Fru Ingeborg hade fullständigt glömt sitt enfaldiga försök att öva en tyst och fin välgörenhet. Nu mindes hon sitt ömkliga fiasko, skämdes och rodnade. Genast sa Kurt: Varför är mamma så röd? Mår mamma illa? Fru de Lorche, som arbetat i ungefär fem minuter, stoppade pärlstickningen tillbaka i väskan, stängde den. Hon klappade fru Ingeborg på handen och sa: Vad det klär Ingeborg med lite färg på kinderna! Jag blir kanske rödblommig jag med i vårluften. Fru Ingeborg sa: Det ska bli roligt att se, hur långt våren har kommit därute.
Som alltid vid första besöket hade våren ingenstans kommit. Det kunde man veta på förhand, men det blev alltid en besvikelse. Det var tråkigt att se de smutsiga snöschoken i
92
