CHEFEN FRU INGEBORG
de Lorche bar till på köpet änkehatt. Men vad som gav dem prägeln av begravningsfölie, var narcisserna. De hade skalat hela rabatten. Alla hade fånget fullt med vita blommor.
En del av skörden gick till kyrkogården. Efter middagen begåvo sig fru Ingeborg och Kurt till herr Balzars grav. De stirrade i två minuter på gravskriften, som var dem välkänd och så kort, att den kunde läsas på två sekunder. Den meddelade att R. V. O. Herr Jacques Balzar fötts i Paris anno 46 och dött i Stockholm anno 15. Vidare att hans dotter Ingeborg kommit till världen den 3⁄12 1898 för att redan den 4⁄2 1899 lämna det jordiska. Första barnet. Fru Ingeborg sa:
Tänk, Kurt, att inte ens jag minns riktigt hur det lilla pyret såg ut. Inte ens jag! Varför skulle den lilla kraken komma till världen? Bara för att dö. Det är så länge sen, men jag blir alltid sorgsen när jag tänker på de fattiga nio veckor hon levde. Det var så meningslöst. Tycker du inte?
Kurt tyckte just ingenting; han skämtade, han sa:
Hon fick i alla fall vara med om en julafton, pyret. Det var därför hon kom. Hon ville se julgran tändas.
Fru Ingeborg ordnade blommorna i vasen, men nio blommor skilde hon från de andra och lade dem lösa på graven. Hon tänkte : Du ska ha dina blommor särskilt för sig, annars tror du kanske, att du inte har fått några. Du får nio blommor, därför att du levde nio veckor.
Kurt tog henne om livet, och de gingo i sakta mak därifrån, vandrade långsamt mellan gravarna. Vårskymningen gjorde henne vemodig. Hon frös. Sonen kände att hon frös och drog henne ännu tätare intill sig. Det var skönt. Två små gummor kommo emot dem. De stretade segt framåt, som om de gått i motvind, fast kvällen var stilla. De voro lika stora, lika gamla, lika klädda — i grönt — och liknade varann som den ena gräshoppan liknar den andra. Mor och
