( 94 )
XLIX.
Och i baronlig fejd, i enskild strid,
Hvad mandomsprof ej tecknade, försvunnit!
Och kärlek! som gaf sköldar sinnebild
Väl vald att hjertats eld och högmod skildra,
Till bröst af jern du genom pantsar trängt;
Men stolt och grym, var kärlek, och beslägtad
Med fejder och förstörelse. Mångt torn,
Som för behagligt brott måske blef vunnet,
Såg Rhenen flyta fram affärgad, vid dess fall.
L.
Men du! gladt sorlande och rika flod,
Hvars vågor i sin framfart froda stränder,
Som skulle stå i evigt lika prakt,
Om menskan dem ostörda ville lemna,
Och ej din ytas löften skörda bort
Med krigets skarpa lia — då att skåda
Din friska vattens dal, det vore se
En jord som himlen skön. För mig, att vara
En himmel, endast nu dig fattas Lethes våg.
LI.
Väl tusen fältslag hållits på din strand,
Men halfva deras rykte är försvunnet.
Och slagtning, hopande förstörda led,
Blott lemnat deras grafvar, mer ej sedda.
Din våg har blodets fläckar tvättat bort,
Nu allt är rent, och på din klara yta
Ses rörligt sken af milda strålars dans.
Men öfver svarta minnets hemska drömmar
Din våg, som sköljer allt, förgälfves gjutas må.
