( 100 )
LXII.
Men scenen ändras: öfver mig är Alp,
Naturpalatser, hvilkas vida murar,
Högt öfver molnen spetsa topp af snö;
Och Evighet bland isens gråttor thronad,
I praktfull köld, der snölavinen föds,
Och dädan faller, härjande likt åskan.
Allt som utvidgar sinnet under skräck,
Kring dessa spetsar samlas att förkunna,
Hur jord till himlar trängt, men lemnat menskan låg.
LXIII.
Förrn jag så ryslig höjd bestiga må,
Det finns en fläck, som ej bör osedd lemnas,
Morat! ett stolt, ett patriotiskt fält.
Der ännu skådas hemsk trofé af slagne,
Der segrens ära ej bemängs med blygd.
Burgundern obegrafven ovän lemnat
En hög af ben, som genom åldrar står,
Sin egen minnesstod. Vid Stygens vågor
Dess ägare med skrän förgäfves mörkret fyllt. 11
LXIV.
Då Waterloos är Cannas blodbad likt;
Morats och Marathons närskyllda minnen
Förvara sanna ärans segernamn,
Af anspråkslösa bröst och händer vunna:
Ett stolt, medborgligt, broderligt förbund,
Oböjda kämpar, ens för furstligt välde
Och lastbart folksfördärf! De intet land
Dömt att begråta hädelsen i lagar
Om envålds Gudarätt, stödd på Draconisk häfd.
