( 101 )
LXV.
Vid enslig mur, mer enslig, en colonn
Står grå och sorgtärd bild af fordna dagar;
Den sista lemningen af årens våld,
Ser ut som blick förvildad skulle kastas —
Af den som häpnaden till sten förbytt,
Likväl ej medvetslöst. Den här sig reser,
Förundransvärdt, ej fallen än i grus;
Då stolt, jemnårigt verk af menskohänder,
Aventicum 12 beströr sitt underlagda fält.
LXVI.
Och der — ljuft, helgadt vare detta namn!
Der Julia, 13 dottern, Gudars altar helgad,
Sin ungdom himlen gaf; dess hjerta brast
Af känsla himmelsk, öfver fadrens bane!
Rättvisan tårar jäfvar; fäfängt hon
Med dem vill honom rädda; han var brottslig;
Hon dog, då han ej kunde frelsas mer;
Och deras graf, som ingen bildstod pryder,
Förvarar i sitt sköt ett hjerta och ett stoft.
LXVII.
Ej sådan ömhet glömskan hölja bör;
Ej sådant namn förgås, om också jorden
Förglömde hvarje rike då det föll,
Och slafvars och tyranners död och födsel,
Sann dygd i högt och berglikt majestät,
Skall öfverlefva qvalen som den pröfvat,
Och från odödlighetens rymder se
På Solens anlet, liksom Alpens snötopp
Hvars renhet, evigt allt i renhet öfvergår.14
