( 106 )
LXXX.
Mot sjelftänkt fiende hans lif var strid,
Och sjelfförskutna vänner. Ty hans sinne
Misstankens tempel blef, och valde ut
Till sina offer hela menskoslägtet,
Mot hvilket sist han rasat, vild och blind;
Men han var vansint — derför, hvem kan veta
Då trolig orsak ej kan letas ut,
Om detta drefs af sjukdom eller sorger,
Till värrsta dårskaps höjd, som talar likt förnuft.
LXXXI.
Han då var heligt hänryckt. Dädan kom
Som fordom från Pythissans helga grotta,
Orakel som i låga verlden tändt,
Ej släckt förr'n riken i dess härjning föllo.
Var det ej gjordt för Gallien, som förut
Låg under Tyranni af ålder hemfödt,
Med bäfvan tryckt af oket som det bar,
Tills af hans röst och likars väckt ur dvalan,
Dess vrede öfverdrefs af fruktans öfvermått?
LXXXII.
De sjelfve rest förfärligt monument
Af åldrad menings grus. Den hade vuxit
Från tidens födslodag. Då förlåt refs,
Allt som bakom den låg, blef kändt af verlden,
Och bland det onda, äfven godt förstörts,
Ruiner lemnande, hvaraf skall byggas
På samma grundval Thron och fängselhvalf,
Af ny och hastig välfning återfyllda,
Nödvändig sorglig följd af envålds öfvermod.
