( 107 )
LXXXIII.
Men det ej räcka, ej fördragas kan!
Ty menskan känt sin styrka, gjort den kännbar.
Den kunnat bättre nyttjas; men förförd,
Af förr ej känd förmåga, hårdt hon delat
Med sina likar. Ömkan fanns ej mer,
Qväfd var naturlig böjelse. Och desse,
Som dvaldes i förtryckets mörka hvalf,
Ej voro örnar, ej för tiden födda.
Hvad under då att dem till offer tiden tog?
LXXXIV.
När läktes djupa sår förutan ärr?
Och hjertats blöda längst, men då de läkas,
De vanställdt lemna det. Hvem som i strid
Mot egen böjelse, den ej besegrat,
I tystnad stadnar, ej förnöjsamhet;
Passionen tyst i bröstet inneslutes
Till stund, som godtgör allt; misströsta ej;
Den var och komma skall, då makt oss gifves,
Till straff och eftergift, dock ej det sista lätt.
LXXXV.
Du klara, lugna Leman! vida skild,
Från yra verlden der jag dvalts, mig kallar
Med åsyn af ditt lugn, att upprörd våg
Försaka för en mera renad källa.
Och detta segel, tysta vingen likt,
Mig bort från dårskap veftar. Förr jag älskat
Det vreda hafvets dån. Ditt ljufva sorl
Mig bannar mildt, med rösten af en syster;
Att jag blott nöje fann i allt som rysligt är.
