( 109 )
LXXXIX.
I himlen och på jord är lugn, ej sömn,
Men andlöst liksom vi, då högst vi känna,
Och tyst som när vår tanke är för djup: —
I luft och jord är lugn: från här af stjernor
Till vaggad insjö och till bergens kust,
Allt i ett verksamt lif är inneslutet,
Och ej en stråle fins, ej fläckt, ej löf,
Som ej har del af lif och dold gemenskap
Med den som skapat allt, och uppehåller allt.
XC.
Oändlig känsla dädan utgår, känd
I enslighet, der minst man ensam finnes;
Och sanning som vårt väsen genomträngt
Och det från sjelfhet renat, ljud ursprungligt,
All tonkonsts grund och själ, som känna lär
En evig harmoni, och tjusning gjuter,
Lik den, som Cythereas bälte gaf,
Och allt förbant med skönhet — dödens gast
Afväpnande, om ock till ondt, den ägde makt.
CXI.
Ej fåfängt Persern till sitt altar valt
De högsta ställen, sjelfva bergens spetsar, 17
Som jorden öfverse. Han icke fann
Ett muradt tempel rymligt nog att fatta
Den anda, till hvars ära, menskligt verk
Är svagt och lågt. Kom jemför blott kolonner
Och Gudaboningar af Göth och Grek,
Med storhet i naturen, jord och luftrymd;
Och inom hvalf oeh mur ej inneslut din bön.
