( 114 )
CIV.
Ej blott för dikt, Rousseau valt denna trakt,
Och fyllt med kära böjelser; han funnit
Att den, för kärlek skapad, ömnigt gaf
Åt renad själ en gränslös rymd för bilder,
Der han sin Psyches bälte löste ljuft,
Med kärlek ung, och helgade åt skönhet.
Djupt ensligt underfullt, allt har ett ljud
Och blick af känslas ljufhet. Rhonen här
Gräft åt sig sjelf en bädd; sig Alpen rest en thron.
CV.
Lausanne och Ferney! I åt stora namn 20
En boning gett, som gjort ert eget ryktbart.
Två dödlige som sökt och funnit väg,
Af faror omhvärfd, till odödligt minne.
De voro jättesinnen; deras mål
Var likt Titaners: Djerft på tviflet hopad
Var tankeföljd som kunnat åskans eld
Med anfall nytt från vreda himlen kalla,
Om himlen gjorde mer än le åt menskofynd.
CVI.
Den ena var blott eld och flyktighet,
Ombytligt barn i viljan så i svillet;
Än glad och än alfvarlig, vis och vild,
Skald, filosof, häfdteknare tillika!
Mångfaldigande sig i menskovärf,
Proté af all talang; men i hans lynne,
Låg löjet främst. Likt vädrens yra fläckt,
Det anföll hvad det lysste, intet skonte,
Än störtade en tok; än skakade en thron.
