( 117 )
CXIII.
Jag verlden ej har älskat, den ej mig.
Jag ej dess ande smickrat, eller nedböjt
För dess afgudadyrkan tåligt knä, —
Ej vrängt min kind till smilet eller ropat
Tillbedjande, ett echo; I dess hop
Jag funnits, del deraf ej kunnat dömmas,
Ej någon lik af den. I svepning klädd
Af tankar icke deras, som de varit,
Om jag ej skärpt min själ att segra på sig sjelf,
CXIV.
Jag verlden ej har älskat den ej mig.
Dock skiljoms, goda fiender. Jag gerna
Tror att ord finnas, fast jag dem ej fann,
Som äro ting, och hopp som ej bedraga,
Och dygder ömkansfulla som ej lagt
För andras felsteg snaror. Jag vill dömma,
Om andras sorg, att någon gifves sann: 21
Att någre få det äro som de synas,
Ej godhet blott ett namn, ej sällhet blott en dröm.
CXV.
Min dotter! Sången med ditt namn begynts
Min dotter! med ditt namn skall sången slutas.
Jag ser och hör dig ej; men ingen kan;
Så tanken vid dig fästa; du är vännen,
Dit flydda årens skuggor sträcka sig.
Om ock du aldrig mer mig skulle skåda,
Min röst skall blandas med din framtids dröm
Och hinna till ditt hjerta — Då jag kallnat —
Ett tecken och ett ljud ifrån din faders mull.
