( 126 )
XIII.
Bronzhästarne än blänka vid Sankt Mark;
Mot Solen glittra deras gyldne halsband.
Men är ej nu besannadt Dorias hot? 9
De betslats! Ve'dig vunnen och förlorad,
Med trettonhundraårig frihet flydd,
Likt vass, i vattnet sjunkit, der hon föddes.
Och bättre sänkt i vågen, än att se
I djupet af förstöring, utländskt välde
Som blidkas kan till ro, af låg förnedring blott.
XIV.
Än ung, hur ärofull! — det andra Tyr! —
Ditt binamn sjelft härstammande från segrar,
Från Lejonplantarn, 10 genom blod och eld,
På kufvadt land och haf, af dig var buret.
I träldom folk du lade, sjelf dock fri,
Europens fasta värn mot Ottomanen.
Det vittne Candia, Ilions rival,
Och, du, Lepantos våg, af strid, odödlig!
Namn, som ej tyranni, ej tid kan plåna ut.
XV.
Glasstoder — alla splitrade — lång rad
I stoft förbytt, af hennes fallna Doger;
Men der de vistats, byggnad stor och rik,
Än tyder prakt, som höga kallet följde.
Dock deras spira bruten, rostadt svärd
För fienden har vikit: toma salar,
Och öde gator, glans af utländsk färg, 11
Som tyder hur och hvem har oket pålagt —
Allt kastar sorgligt moln på Ven'dig, förr så skön;
