( 129 )
XXII.
Allt lidande förstör, om ej förstördt
Af den som lider; och i bägge fallen
Upphör. En del med fylldt och lyftadt hopp
Sin vandring återtar och förra syften
Och väfver samma väf. I bugning spänd,
En annan sträfvar och i förtid grånar,
Och med ett bräckligt rör till stöd, förgås.
En söker andakt, godt, ondt, mödor, härnad,
Allt som af medfödd drift, han sjunker eller höjs.
XXIII.
Men alltid efter öfvervunnen sorg,
Likt Scorpionens styng, ett tecken lemnas,
Knappt sedt, men bördigt med ny bitterhet.
Och ringa sak kan stundom återföra
Till hjertat bördan som det velat fly,
För alltid fly. Ett ljud, det vare endast
En sång, en qväll af sommar eller vår,
En blomma — vinden — hafvet — oss kan såra,
Electrisk kedja rörd, hvarvid vår själ sig fäst.
XXIV.
Men hur och hvarför, vi ej kunna se;
Ej följa till sitt moln, slik sinnets ljungeld.
Vi fåfängt vilja vid förnyadt slag,
Utplåna svarta ärret som det lemnar;
Ty från alldagligt, menlöst föremål
Då minst vi vänta det, i åsyn kallas
De spöken, exorcism ej binda kan:
De kallnade, förändrade, och döda,
Och sörjda kärleksmål — för många! — dock hur få
