( 134 )
XXXVII.
Af alla tiders pris och tårar. Ditt
I glömska skolat ruttna, sänkt i djupet
Af hånadt stoft, liksom din stolta ätt
Till intet sjönk, om ej som länk i kedjan
Af Tassos öden, oss till minnet förts
Din låga ondska, med föraktet brännmärkt.
Alfonso! all den prakt dig omgaf, flyr
Ditt minne. Född i annat stånd, du funnits
Knappt värd att vara slaf åt den, du qvalt så grymt:
XXXVIII.
Du! född att äta och föraktad dö,
Liksom osjäligt djur; blott att dig unnats
Ett mera präktigt tråg, och stia vid —
Han, med en strålkrans öfver fårad hjessa,
Som tändes då, och nu förblindar allt,
Till trots hans fiender och Cruscas hånskri
Och Boileaus, hvars afund ej fördrog
Hvad öfversteg hans landsmäns hesa lyror,
Och deras skärnings ljud, enformighet i ton!
XXXIX.
Frid öfver Tasso! Förorättad hamn,
I lif och död ett mål för giftets pilar,
Förgäfves riktade mot segrarns bröst,
Af nya tiders sång ej öfverträffad!
Hvart år millioner föder; men hur långt
Skall menskoåldrars bölja framåt flyta,
Förr än bland sammanträngd, otalig hop.
En själ som din skall födas. Tusen strålar
Af spridda mindre ljus, ej samlas till en sol.
