( 136 )
XLIII.
Mer fruktad vore du, ej mer så sökt,
Inom dig säll och fredlig, ej beklagad
För lockande behag, till strid ej trött.
Ej skulle väpnad strömfors mer sig störta
Från Alpens djupa fjelltrakt; ej från Po,
En ryslig ströfvarhop af skilda folkslag
Mer dina floder töma, fremlings glaf
Ej blifva ditt försvar, ej du i segren
Af vän; i nederlag af ovän blifva träl.
XLIV.
Jag, vandrande som ung, har spåret följt
Af Romersk vän 23 åt Tullius, mest odödlig
Bland Romas barn; lätt skummade min båt.
De klarblå vattnen, förd af friska fläckten.
Framför jag såg Megara, och bakom,
Aegina lemnades, Piræ'n till höger,
Till venster låg Corinth. Jag nedböjd låg
På framstam, att betrakta här förenad
Ruin, och sorglig syn, som Servius fordom såg.
XLV.
Ty tiden ej ruinen återställt,
Men rest Barbarers hemvist vid dess sidor,
Som, göra mera saknadt mera kärt
Det sista spridda ljuset af dess strålar
Och krossad lemning af försvunnen makt.
Re'n i sin tid, såg Romarn dessa grafvar
Af sköna städer, som vår häpnad väckt;
Hans blad, som tiden ej förstöra hunnit,
Gaf lärdom, redan då, en följd af pilgrimsfärd.
