( 138 )
XLIX.
Gudinnan 25 der — af kärlek marmorn rörs —
Med skönhet luften fyller, och vi andas
Ambrosians doft; ljuft breder denna syn
Odödlighetens känsla; himlens förlåt
Är halft upplyftad. Inom stodens krets,
Vi stå och se i anlet och i skepnad,
Hur menskokonst natur kan öfvergå:
Med afund se, hur hedingar från fordom
Af medfödd snillets blixt, ett sådant under skapt.
L.
Vi skåda, och gå bort, ej veta hvart,
Af skönhet blände, druckne, tills vårt hjerta
Af fullhet svigtar. Der, för alltid der,
Bekedjade vid konsternas triumfvagn,
Vi fångne, dock ej önska bortgång fri.
Men bort! ej fordras tal, ej sökta konstord,
Ej prat som fyller marmormarknads rymd,
Pedant som villar fånar. Egna ögon
Blod, pulsar, hjertats röst bekräfta Paris dom.
LI.
I denna skepnad, såg ej herden dig?
Ej sällare Anchises? Var du sådan,
När du i gudomens fullkomlighet,
Vann krigets Gud till slaf, och på ditt anlet
Han liksom på sin sällhets stjerna såg,
Låg i ditt sköte, och med uppvändt öga,
Sög tjusning af din kind; i det din munn
Göt lava kyssar, smältande i branden,
Som från en urna, på hans ögon, panna, läpp?
