( 139 )
LII.
I glöd omgjuten utaf mållöst väl,
Är sjelfva Gudoms kraften icke mäktig
Att känslan uttryck ge och öka den.
Och Gudar likna oss; vi äga stunder
Som likna deras ljufvaste; dock tyngd
Af jord oss återför; — men det så vare;
Vi kunna syner återkalla, skapa dem,
Af hvad har varit eller kunde vara,
Som likna denna bild och Gudar på vår jord.
LIII.
Åt lärdom och åt vishet lemnar jag,
Åt konstnärn och hans apa att bestämma
Med noggranhet hur de förstå sig på
Att tyda ut de svällande behagen.
Beskrifve de hvad ej beskrifvas kan;
Må deras anda ej den ström fördunkla,
Der denna bild skall synas evigt klar,
I spegel af den skönaste bland drömmar,
Som nånsin sänkts från skyn att elda själens djup.
LIV.
I Santa Croces helga förgård 26 göms
Stoft, som den”helgar mer, som i sitt sköte
Odödligheten innebär, om ock
Ej annat funnes qvar än det förflutna,
Och äfven det, ibland allt stort och skönt,
Till kaos återsänktes. Ty der hvila
En Angelos, 27 Alfieris ben, och hans
Den stjernbekrönte, qvalde Galileis;
Der, Machiavelles 28 mull sitt ursprung återfann.
