( 143 )
LXIV.
För dem var jorden lik en gungad båt,
Som dem till evigheten bar. De sågo
Omkring sig hafvet; men ej hade tid
Att märka rullningen. Sin lag naturen
Upphäft hos dem; ej röntes allmän skräck,
Som rår, då bergen skälfva, fåglars skara
I molnen söker tillflykt, öfverger
Dess nästen som från träden kastas: hjordar raggla
Med vräl på rörlig mark: ej menskoskräck har ord.
LXV.
Helt annan syn är Thrasimene nu;
Dess sjö en silfverduk, dess fält ej rubbadt
Af annan härjning än af plogen, mild;
De gamla träden lika tätt sig resa,
Som döda strötts, der nu är deras rot;
Dock tog en bäck, till våg och stränder ringa,
Ett blodigt namn från stridens regn af blod;
Och Sanguinetto säger hvar de döda
Befuktat marken, gjort ovillig bölja röd.
LXVI.
Men du, Clitumnus! 36 ljufvast är din våg,
Mest lefvande kristall som nånsin flutit,
FlodNymfens hemvist, der hon ser, och tvår
Ohöljda lemmar! Gräsbetäckta stränder
Du höjer skönt; der betar mjölkhvit tjur,
Ofläckad Gud af dessa sköna vattnen!
Till anblick, mest af strömmar lugn och klar,
Helt visst din våg af slaktning aldrig sölals.
En spegel och ett bad för skönhets yngsta barn.
