( 144 )
LXVII.
Ännu ett Tempel på din sälla strand;
Af lätt och liten byggnad, ger åt tiden,
På milda sluttningen af grönskad höjd,
Ett minne utaf dig. Nedom det, flyter
Så lugnt ditt strömdrag. Dädan spritter högt
Försedd med fenor och med fjäll som glittra,
Den fisk som kringfar i ditt djup af glas;
Måhända, bruten vattenlilja speglas,
Der vågen mera grund, framporlar åldrig sägn.
LXVIII.
Välsignas må skyddsanden för din bygd.
Om mera ljuft emot oss västan fläcktar,
Det är hans verk; om talande oss rör
Mer liflig grönska spridd på vattnens bräddar,
Om ställets friskhet stänker på din själ
Behaglig svalka, och från torra dammet
Af tröttadt lif, en stund det sköljer rent, —
Naturens dop — till honom bör du sända
Din hymn af tacksamhet, för uppskof i ditt qval.
LXIX.
Hör forsens djupa dån! Från tvärbrant höjd,
Velino klyft af vågen sliten bergvägg.
Se vattnens fall! der snabbt som ljusets fart,
Klar, skummig massa afgrundsdjupet skakar,
I vattnens helvete, med tjut och brus
Och sjuder i oändlig marter, medan dunsten
Deraf, i dödskamp stiger, prässad ut
Ifrån dess Phlegeton mot svarta klippan,
Som kringstår detta djup, i fasa ömkanslös
