Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs

( 146 )

LXXIII.

Jag åter går på skogväxt Åpennin,
Ett barn af Alpen, som ifall dess fader
Den mäktigare, jag förut ej sett, —
Der gran på högre branter står, och dundret
Hörs af lavin — jag hade dyrkat mer.
Men jag sett jungfrun resa högt mot himlar
Sin ej beträdda snö; jag sett Glaciern
Af blek Mont Blanc, och sett den när och fjerran,
Och i Chimari hört bergåskan fruktansvärd, —

LXXIV.

Acroceraunisk bergrand, åldrigt namn; —
Och på Parnassus örnars flygt beskådat,
Likt ställets andar, som af ärans drift
Till outsäglig höjd i täflan svingat.
Jag Ida skådat med Trojanens blick;
Olympus, Athos, Ætna, Atlas gjorde
Att Apennin af mindre rang mig synts;
Soract allena saknar ej den snötopp,
Som Romersk, lyrisk Skald, det öfriga har skänkt

LXXV.

Åt vår åminnelse. Ifrån ett fält
Det höjs som långslutt våg, i höjd att brytas,
Men stadnad, der hon kröks: Förgäfves ej
Må hvem som vill, uppgräfva sina minnen,
Upprepa, klassiskt hänryckt: väcka upp
Med Latiens echo, klippan; jag har afskytt
För högt, att lära in, för Skaldens skuld
En tråkig läxa, ord för ord intrugad 39
I frånvändt sinnes lek, och föra fram förtöjd