( 147 )
LXXVI.
Hvad återkallar daglig usel drägg,
Som gjorde mimet sjukt; och fastän tiden
Mig fört att öfverväga hvad jag lärt,
Dock så, en fast förhärdelse mig fattat,
Med unga tankarnas otålighet,
Då deras friska kraft förut var afnött,
Att sinnet njöt ej hvad det hade sökt
Om valet varit fritt. Det ej kan botas.
Hvad jag fann afskyvärdt, jag afskyr lika högt.
LXXVII.
Farväl, Horatius, som jag hatat så,
Ej för ditt fel, men mitt. Det är olyckligt
Att väl förstå, ej känna lyrans slag,
Och att din vers begripa, aldrig älska;
Fast Moralist mer djup, för oss ej tydt
Vårt ringa lif, ej Skald sin konst oss yppat,
Ej Satirist mer qvick vårt samvet väckt
Och träffat; men ej rörda hjertat sårat;
Farväl — vi skiljas. dock uppå Soractes rygg.
LXXVIII.
Ack, Rom! mitt hemland! själens egen stad!
Till dig sig hjertats faderlöse vända,
Dig enslig moder af försvunnen makt!
Och mäta ringa qval i trånga hjertan.
Hvad är vårt lidande? O! kom och se
Cypresser, ugglan hör; dig vägen bana
På grusad sten af Thron och Tempel. I!
Hvars dödsångst för en dag är blott att lida,
En verld är för vår fot, så bräcklig som värt stoft.
