( 151 )
LXXXVIII.
Och du, Roms amma, rörd af dundrets vigg,
Varginna, 46 kopparbildad, du hvars spenar,
Än segrens mjölk, åt barnen, synas ge,
Der, som ett åldrigt monument af konsten,
Du stod: — o, moder till den hjeltekraft,
Som store grundarn sög utur ditt sköte —
Med etherns eld, Roms Jupiter dig svedt
Och svärtat lemmarne med blixt — är vården
Om de odödliga du ammat, redan glömd?
LXXXIX.
O, nej! men dina dibarn alla dödt,
De män af jern; och verlden reste städer,
Af deras grafvar, menskor göto blod
I härmning af hvad deras häpnad väckte;
De stridde, vunno, följde samma lopp,
Med apors afstånd. Men ännu har ingen,
Och ingen kunnat nalkas samma makt —
Blott en fåfänglig, än ej sänkt i grafven,
Sin ofärds orsak sjelf, af egna slafvar, slaf.
XC.
Af falska väldet dårad och ett slags
Oäkta Cesar, följande den äldre
Med icke lika steg; ty Romarns hug
I mindre jordisk form, sågs vara gjuten;
Med starkare passion, omdömet kallt,
Instinkt odödlig, som ersatte rikligt
All svaghet af ett hjerta, mildt men starkt, —
Nu syntes han lik Hercules med sländan
Vid Cleopatras fot — nu stor i egen glans. 47
