( 153 )
XCIV.
De tråka så i lättjans uselhet
Och ruttna, far till son, till ålder, ålder,
Af trampade naturen stolte, dö
Och lemna dock ett arf i raseriet
Åt nya födda slafvars ätt, som gå
I vapen för sitt ok, mot frihet strida,
Och likt gladiatorn blöda: kämpa än
På samma fält, der deras bröder föllo,
Som löf från samma träd, i fallet följas åt.
XCV.
Jag talar ej om folkens tro; den står
Emellan Gud och dem — men ting tillåtna,
Besannade och sedda, dag och stund.
Det ok, på våra skuldror, dubbelt lades,
Och afsigt, ej af tyranniet dold,
Och lag af jordens herrar, apor blefna
Af den som störtat högmod från sin höjd,
Och det på thronen väckte från sin dvala —
Hur ärofull, om ej hans starka arm gjort mer!
XCVI.
Kan då tyrann blott störtas af tyrann?
Kan frihet ej en son, en kämpe finna,
Lik den, Columbia fann, då hon steg upp,
Som Pallas föddes, väpnad, obefläckad?
Kan sådan själ blott födas i en vild
Ofruktsam skog, vid vattenfallens dunder,
Der fostrande naturen log så huld
Åt barnet Washington? och äger jorden
Ej mer ett sådant frö, Europ ej sådan strand?
