( 154 )
XCVII.
Af blodet, Fransman drucken, spydde brott,
Och olycksfull dess saturnal är vorden
För frihets sak i hvarje tid och land;
Ty mordets dagar, dem vi sett, och maktens
Och ärans låga törst, ha rest en mur
Af diamant mot menniskans förhoppning.
Och sedd tillslut, den låga segerfest,
Till evig träldom skenbar orsak lånat,
Och plockat lifvets träd, till menskans andra fall.
XCVIII.
Din fana frihet, sliten svajar dock,
Och far mot vindens lopp, som dunderstormen.
Och din trumpetröst, fastän bräckt och dåf,
Är dock den högsta, stormen efterlemnat.
Ditt träd sin blomning mistat och dess bark
Af yxar skafven, rå och ringa synes;
Men safven finns, och frö't är icke dödt,
Djupt sådt, och äfven uti nordens sköte;
Så skall en bättre vår ge mindre bitter frukt.
XCIX.
Der står från fordna dar ett rundadt torn, 49
Med förmur utaf sten, fast som en fästning,
Och, som en här kan hejda i sitt lopp,
Med halfva dess försvarsverk ställdt allena,
Beväxt med murgrön från tvåtusen år,
En evighetens krans, der löfven gunga
Och hölja allt hvad tidens hand förstört.
Hvad var det starka tornet? och i hvalfven,
Hvad skatt förvaras der, så dold? En qvinnas graf.
