( 156 )
CIII.
Måske hon dödt föråldrad, öfverleft
Allt, fägring, slägt och barn; och långa håret,
Nu silfvergrått, i tanken kunde än
Ett minne af de dagar återföra,
Då nyss det flätats, hon i klädnans prakt,
Och skepnans, afund, pris och undran vunnit
I Rom. Men hvart vill gissning irra sig?
Så mycket vetas kan. Metellas make 50
Var rikast uti, Rom. Se kärleks — högmads verk!
CIV.
Jag vet ej hvarför, stående vid dig,
Mig syns, den dig bebor, liksom jag kände,
O graf! och fordna dagar träda fram
Med återkalladt samljud, fastän tonen
Förändrad är och hög, som molnets suck
Af åskan, döende på fjerran vidden.
På sten af murgrön skyld, jag sitta kan.
Till dess jag lånat kropp åt värmda sinnet,
Form af ej sjunket vrak, ruinens återstod.
CV.
Af plankor, kastade på klippor vidt,
Må jag en liten båt af hopp mig bygga,
Att kämpa mot det vida haf, mot kast
Af högljudd bränning, oupphörligt dunder
Af våg, som rasar fram mot enslig strand,
Der allt är sjunket, som var evigt älskadt.
Men kunde jag från strand af våg förnött,
Nog samla för min båt, hvart skall jag styra?
Mig bjuds ej hem, ej hopp, ej lif — blott hvad finns här.
